Hörde jag Leva?

Årets mentala återhämtning landande så i Stora Sjöfallet. 32 mil rakt in i landet. Glad i hågen stötte vi på både järv och räv, men när vi rätt och slätt klev över björnbajs på hög höjd, ja då fick jag fruktansvärt bråttom ned. Så bråttom att jag hoppade rakt in i ett utstickande träd med låret till följd av att jag fick halta hela vägen ned. Björnfobin hade varit nog så närvarande på väg upp på berget, men efter bajssynen trodde jag att jag såg björnar både här och där och uppe och nere. De var bakom mig och framför mig, lurpassade bakom krönen, iakttog oss från buskarna och ibland kände jag mig till och med jagad. Väl nere på vägen kunde jag andas ut, men då plötsligt ÄR vi verkligen iakttagna. Då hoppar en renjäkel fram och skrämmer livet ur mig. "Är det där en attackposition?!!!" ropar jag, fortfarande inne i ruset av min björnrädsla. Men renen blir lika rädd och hoppar därifrån och in i skogen. In till björnarna. 

 

Natten i tältet var mysig med midnattssol och tystnad. Och än en gång lurar jag ut min kompanjon med morakniven i högsta hugg efter att jag hört steg utanför tältet. Förmodligen från en björn. Den försvann dock iväg så fort vi öppnade tältduken..

 

Men det var en mysig resa! Strålande sol och myggfritt. Kunde inte blivit bättre.