Det här med att tacka nej.
Dörrförsäljare, alltså de som plingar på hemma hos en och vill sälja diverse saker, alternativt de som vill att man ska gå med i en sekt eller nåt. Hur som helst.
Om man överhuvud taget öppnar dörren när det plingar på, så ser man för det första i nyckelhålet att det här är en NEJtackare. Alltså en person som knappt hinner presentera sig innan man trevligt, men bestämt, säger: -Nej, tack. Jag är inte intresserad!
Men då när det plingar på en till synens harmlös och sympatisk ung kvinna från Röda Korset, som frågar om man vill bli månadsgivare till barn som har det svårt i diverse länder. Göra så att de får rent vatten, mat och andra förnödenheter. Då känns plötsligt inte ett: -Nej, tack. Jag är inte intresserad! så passande helt plötsligt..
Tankarna hinner åka ner till Nya Zeeland och tillbaka. Vad ska jag svara?! Klart jag vill hjälpa till, men mina ständiga misstankar mot folk som kommer bakom dörren hänger som ett draperi mellan mig och den unga kvinnan. ÄR hon verkligen från Röda Korset? Är det kanske en liga som utger sig för att vara Röda Korset? Som sitter i någon rökig källare och skriver ut falska informationshäften och gör falskleg till sina utsända? Och som använder pengarna man bidrar med till illegal vapenhandel?
Men hon ser ju onekligen äkta ut. Och femtio kronor i månaden...en ganska löjlig summa för de flesta i Västvärlden. Men som säkert kan bidra med mycket hjälp till de stackars barnen.
ÄNDÅ, mitt dåliga samvete till trots, vräker jag ur mig: -Mmm, jag kanske kan kolla på er hemsida och bestämma mig sen..? Jag har rätt ansträngd ekonomi just nu..
ANSTRÄNGD EKONOMI??!!! What?
Och där och då känner jag mig som jordens sämsta människa. Kollar mig i spegeln när jag stängt dörren och ser två djävulshorn växa ut i pannan.
Skäms.
KOMMENTARER
