Ett multirum växer fram.
En gång för länge sedan hade vi, tro det eller ej, ett vardagsrum som endast gick ut på att slappa och se på tv i. Ibland kunde man bara sitta i soffan och dumstirra. Och ibland kanske man till och med kunde slumra till i soffan. Vardagsrummet fungerade även som en trevligare passage om man inte ville gå den tråkiga "mörka" vägen förbi hallarna och toan.
Tjuren blottar sina horn. Men ärligt talat, visst känns det som att den här silouetten överskuggar vardagsrummets sanna identitet..
Men så hände det något. Eller hände och hände. Vi blev så fler i familjen, och plötsligt hade vi, på grund av platsbrist, flyttat ut "arbetshörnan" ut i vardagsrummet. Och plötsligt hade vi också ett helt barnrum mitt ute i vardagsrummet. Vart skulle detta sluta måntro?
En trevlig passage blev till ingen passage alls. Risken att till exempel trampa in nåt smålego i foten eller olusten att leka hinderbana för att komma förbi allt bråte som visst kallas leksaker, blev alltför överhängande.
Men det slutade alltså inte där. Nu kan vardagsrummet även titulera sig träningsrum. Besten har intagit sin plats, och ärligt talat så var den något större än jag tänkt mig. Den liksom tar över hela rummet kan man säga..
Summan av det hela. Vardagsrum blev multirum.
Lite livsupdate.
Nu är nästan alla nästan helt friska. Besten är inte invigd på riktigt än eftersom vi bara är just nästan friska. Men den står bra där den står. Och väntar på någon att sätta klorna i den (bild kommer i nästa inlägg).
Och angående snusningen, så går det så bra att jag inte tror det är sant. Jag fattar inte!? Är det inte nu, efter ett par veckor utan snus, som man ska kräla på golvet och tugga tapeter? Hitta ursäkter och gråta?
Nej, jag beundrar istället mina återvunna Hollywoodtänder framför spegeln. Och låtsas att jag är rik igen. Det känns bra att inte snusa.
(Fotnot: Jag har egentligen inte Hollywoodtänder och jag har egentligen aldrig varit rik heller.)
Dagens glädje mitt i eländet.
Världens bästa mormor kom med filmer, isglass och en bullpåse till sjuke barnbarnet. (Bullarna var sjuka jag med och åt upp..)
Mormors sällskap var guld värt, både för mig och för sonen. Jag fick bränna några kycklingfajitas som jag bjöd på och sonen fick hålla mormors hand medan jag dammsög samtidigt som några arbetare bilade golvet under oss. (Jag hade kunnat strypa de där arbetarna efter fem timmar av konstant bilande, men jag hejdade mig i tron om att dem gjorde det av en bra anledning.)
Hur som helst, vad skulle vi göra utan vår mormor.
Influensan från helvetet har intagit detta hus.
Den här besten hämtades hem mitt under feberyran, och efteråt trodde jag helt seriöst att jag skulle dö.
När jag och resten av familjen har kommit tillbaka till livet igen ska besten monteras ihop och provköras. Och så ska jag göra ett nytt försök med det där gymmet.
Och på sjunde dagen hände det nog.
En vecka utan snus idag. Det gick bättre än väntat att sluta måste jag säga. Nedan följer en kort resumé av de sju senaste dagarna:
Det var ju lätt som en plätt att sluta snusa. Men förutom pengarna så förstår jag faktiskt inte varför folk slutar. Har man råd så är det bara köra tycker jag.
På första dagen kände jag en oerhörd tomhet och rastlöshet. På andra dagen tappade jag matlusten, kaffelusten och lusten att över huvud taget göra någonting alls. Fick någon slags magsjuka på den tredje och den fjärde dagen. På femte dagen blev jag människa igen. Sjätte dagen var röd och då ville jag börja snusa igen.
Men idag, på sjunde dagen, kändes allt helt plötsligt bra! Blev faktiskt lite chockad själv. Lugnet, harmonin och glädjen till nuet infann sig. Vad hände?
Så jag tränade lite. Drack lite Roiboos och tände min ljuslykta.
Nog för att jag känner mig stark, men nu har jag nog skrivit färdigt om snus.
Stunder att minnas från förra årets sista dag.
Han gjorde det! Han fick igång min bil!
Jag gjorde det! Jag tog denna sista snus, och sen ingen mer!
(mer om den historien kommer senare..)
