Är ni less på "selfie"inlägget?
Då kan jag berätta att vi var på damernas femte semifinalmatch ikväll. I basket alltså. Vi satt som vanligt längst ner bakom motståndarnas spelarbänk. Så nära att man kunde snyta sig i deras hår. Om man hade velat.
Första gången vi var på match för nån vecka sen var sonen exalterad och som i trans. Idag vägrade han se annat än Pax och Sean Banan på telefonen. Vi lyckades ta oss igenom hela matchen.
En bild från matchen. Och när jag såg denna bild och jämförde lite med vinklar och huvuden och sånt insåg jag att sonen såg matchen från precis denna vinkel. Kan möjligt förklara det snabbt kommande ointresset och rastlösheten som infann sig. För vem skulle tycka det var kul att se en massa huvudlösa kroppar springa runt huller om buller och fram och tillbaka, och sen en boll som dyker upp lite då och då. Ibland över, ibland under. Det måste ju vara omöjligt att under de förutsättningarna skapa ett realistiskt mönster som i det stora hela ska sammanställas till en rafflande semifinalmatch i basket.
Luleå vann förresten.
"#selfie".
Bara för att jag hatar det där ordet så mycket är jag bara tvungen att använda det. Selfie. Dumma tvångstanke. Ordet ger mig kalla kårar. Jag kommer nog aldrig använda det ordet seriöst i något sammanhang.
Och vi utökar återigen det världsliga språket med ett oerhöört viktigt ord anpassat för den digitala världen.
(Bilden hårt mobilredigerad med så mycket filter som möjligt, precis så som en riktig selfie ska vara)
Sen helgredovisning.
Fick en god överraskning och så här kunde man se mig de första minutrarna på fredagsmorgonen. Längre än så tar det inte att äta upp en påse salta godisar.
Lördagsåkning i solsken. Kan känna doften av vår nu. Och röken som satte sig i jackan.
Söndagsgrävning i frysen. Hittar bullpåse och ett bullpapper med vad som ser ut som en fågellort på. Det är barnet som bakat.
En lördagsbild på mig och min sambo i solskenet.
(Samtliga bilder hårt mobilredigerade med diverse filter.)
Kick på spark.
Medan de andra åkte längdskidor passade jag på att utmana fartlagarna med svärmors spark. Hur fort gick det egentligen att sparka med en spark i nedförsbacke? Sagt och gjort. Jag vände sparken i färdriktningen och gav mig av utan någon vidare taktik eller tanke. Sparkade för glatta livet. Ingen ser mig ändå, tänkte jag, när jag insåg hur otroligt sjukt detta måste ha sett ut.
Det dröjde inte länge innan jag totalt tappade kontrollen och vurpade i vad som kändes som 120 km i timmen. Nu bryter jag benen, hann jag tänka, men klarade mig mirakulöst nog med skrubbsår på knäna och ont i tummen. Puh.
Men jäklar vad kul det var!
När de andra lite senare ville vara med i sparkleken tog jag det lite lugnare. Lite.
