Hörde jag Leva?

Jag är inte bättre själv. Jag älskar, och då menar jag ä l s k a r, verkligen min penna.

Pennan använder jag på jobbet och jag är verkligen kär i den. Jag vaktar den med mitt liv och gömmer den när jag åker hem. Jag tänker ofta på min penna. Skryter över den. Planerar framtiden med. Men jag lånar inte ut den till nån. Nä, där går gränsen. En utlånad älskvärd penna kommer aldrig tillbaka! 

 

Det gäller att göra saker och ting enkelt. Så enkelt att en inte stressar upp sig och blir tokig istället för att njuta av att det är kalas. Slängde ihop två kladdkakor och en pizzasallad på en timme igår kväll, och självaste pizzorna hämtades efter jobbet idag från ett pizzahak. Så enkelt. Det var även enkelt att äta upp resterna av kladdkakan när gästerna gått, för jag tror seriöst att det var en av de godaste kladdkakorna jag gjort i hela mitt liv. Och jag har gjort m å n g a kladdkakor..

 

 

 

På lunchen idag panikshoppade jag enkelt en vas, som jag för övrigt även denna är otroligt nöjd över, på Röda Korset. Vad skulle jag göra utan dem! Förmodligen handla nån annanstans, men jag hittade dessutom två tallrikar i "samma serie" (ikeaskit) som vi redan har och som kan vara bra att ha. De där sista orden ska man i shoppingsammanhang passa sig extremt noga för, för dem kan få en att köpa i princip vad som helst.

 

(Fruktfatet på bilden, som egentligen är typ en vanlig glas-skål/glasskål är också köpt på RK.)

 

 

 

 

 

Men.

 

Då kan istället spontana och omedvetna handlingar som mynnar i humor få mig totalt och helt ur balans. Till exempel FELSÄGNINGAR. Detta måste ju vara den simplaste humorn av de alla, men kan i fel sällskap verka förolämpande och personer som saknar självdistans kan ta illa vid sig och inte alls tycka det är kul. Det bästa är ju om personen som gör felsägningen skrattar själv så att man kan skratta med och inte åt hen.

 

Men då kommer vi till punkten då man själv gör en felsägning. I vanliga fall kan jag tycka att det är roligast om någon annan gör den, men då kan det komma stunder som idag:

 

 

 

 

Och då brast det. Jag var helt okontaktbar under flera minuter och kunde inte få ur mig ett enda ord. Jag skrattade så jag höll på dö. Grät och skrattade om vartannat. Och ännu mer grät jag när jag för mig själv upprepade vad jag precis hade sagt. "Plockat ut en bög..".

Men grejen är den. Att egentligen var det kanske inte så kul. Mest oväntat. Och egentligen är det lite suspekt att bryta ihop av något MAN SJÄLV har sagt.

 

Toppen på isberget var när en av de manliga kollegerna i slutet på dagen skulle skoja till det med:

-Är det här sista bögen?

 

 

Klart! Och förhoppningsvis ätbart.