Humoranalys & Att bryta ihop.
Jag skrattar sällan till komedier. Inte heller till folk som jobbar med att vara roliga, till exempel stå-upp komiker. Jag skrattar inte åt roliga historier och inte åt humorprogram. Visst kan jag dra på munnen och småfnissa ibland, men det är den här genomtänkta och påtvingade humorn jag har svårt för.
Men.
Då kan istället spontana och omedvetna handlingar som mynnar i humor få mig totalt och helt ur balans. Till exempel FELSÄGNINGAR. Detta måste ju vara den simplaste humorn av de alla, men kan i fel sällskap verka förolämpande och personer som saknar självdistans kan ta illa vid sig och inte alls tycka det är kul. Det bästa är ju om personen som gör felsägningen skrattar själv så att man kan skratta med och inte åt hen.
Men då kommer vi till punkten då man själv gör en felsägning. I vanliga fall kan jag tycka att det är roligast om någon annan gör den, men då kan det komma stunder som idag:
Jag står på jobbet med flera stora högar papper. Två manliga medarbetare står bredvid och ytterligare en man från ett annat företag kommer in. Jag ska seriöst förklara för den sistnämnda hur arbetsgången varit och att vi har plockat ut en hög ur dessa högar. Men av någon anledning tänker jag "bunt" istället för "hög" och följden blir således..
-Ur dessa högar har vi alltså plockat ut en BÖG..
Och då brast det. Jag var helt okontaktbar under flera minuter och kunde inte få ur mig ett enda ord. Jag skrattade så jag höll på dö. Grät och skrattade om vartannat. Och ännu mer grät jag när jag för mig själv upprepade vad jag precis hade sagt. "Plockat ut en bög..".
Men grejen är den. Att egentligen var det kanske inte så kul. Mest oväntat. Och egentligen är det lite suspekt att bryta ihop av något MAN SJÄLV har sagt.
Toppen på isberget var när en av de manliga kollegerna i slutet på dagen skulle skoja till det med:
-Är det här sista bögen?
KOMMENTARER
