Hörde jag Leva?

 

Igår fick jag åka akuttransport till närmsta möjliga tandläkare som hade ledig akuttid. Glömde nämna det i förra inlägget. Var nämligen tvungen åka iväg på arbetstid.

 

Jag blev förvarnad om en eventuellt lång väntetid, så jag kom väl förberedd. Iprenbedövad och bananmätt. Men jag hann knappt dra en smärtans suck i väntrummet så hörde jag mitt namn.

 

Det känns egentligen inte alls bättre idag. Tandvärken har till och med spridit sig. Idag har jag tandvärk i huvudet, i knät och under en fot.

Tandvärk är som sagt inte att leka med.

 

 

 

 

 

Det hopar sig lite överallt i mitt liv just nu. Jag glömmer lunchmöten. Hinner inte med disken. Irrar runt och citat: ser drogad ut: slut citat. Kommer inte igång med träningen. Är allmänt bedrövlig.

Orsak:

Jag har TANDVÄRK!

Det är en ursäkt som funkar till det mesta. En giltig sådan dessutom.

Tandvärk och svullnad vid visdomstand kan nog sätta de flestas tillvaron i gungning. Man är inte sig själv. Lever i en smärtovärld utan dess like. Hunger är svår att mätta då käften knappt går att öppna. Att svälja kan eventuellt vara ännu värre.

Jo. Jag har faktiskt en giltig ursäkt!

Man som kommer ut från Willys idag i telefon med någon annan:

Jag finner inte dem rätta orden för vad jag skulle vilja säga till människor som har en sådan vedervärdig människosyn och som dessutom pratar med en sådan kuslig stolthet bakom rösten.